Hur länge… ?

Livet är inte för evigt. Människor dör. Det är egentligen det enda vi kan vara riktigt säkra på. Vi har en begränsad tid. Det vet vi också. Vad vi gör just nu kan påverka den framtid vi har. Vad är viktigt i mitt liv? Vilka personer och vad vill jag omge mig med? Gör jag det jag brinner för fullt ut? 

Att känna sorg är inte detsamma som att hamna i en depression. Däremot tror jag att otröstlig sorg kan leda till en depression. Det är oerhört viktigt att sätta ord på det man känner. Antingen att skriva ner dem eller berätta för någon. Helt enkelt, att prata om sina känslor. Syftet är att få dem ”ur systemet”. Om man inte gör det så hamnar alla känslor i en ”låda” inom en och den lådan skaver och gnager och tär på en. Om man har undertryckta känslor som man går och bär på blir de en börda, en belastning, till sist. En del människor proppar sin ”låda” full med känslor de inte vill veta av. Min erfarenhet är att ”lådan” blir för tung, ja rentav skadlig för mig själv, om jag stänger in det jag känner. 

Hur länge man ska ha det så bestämmer man själv över… 

Har du kanske en sådan ”låda” med undertryckta känslor? Om så är fallet, se till att få ut dem! ❤

Här sitter jag

Vid mormors grav. Tänker på alla goda, fina stunder jag fick med henne. Är tacksam för dem mitt i sorgen. Det är sommar! Grönt överallt. Jag tänkte att sorgen skulle avta med tiden. I samma takt som jag accepterar att mormor är död. 

Det är konstigt… Jag minns inte julen. Inte påsken heller för den delen. Begravningen minns jag som en suddig dimma. Den var i oktober. Nu är det grönt överallt och gräset växer vid mormors grav. Fortfarande en slöja av sorg runt mig. Ett tomrum inom mig som ingen kan fylla. Väntar på fullständig acceptans… ❤ 

Att släppa taget

Istället för att smälla huvudet i väggen gång på gång för att det inte blir som man tänkt och önskat och längtat efter kan man välja att släppa taget. Detta kan vara ett svårt beslut att ta, men det kan vara den enda möjliga lösningen att bryta negativa mönster. Att släppa taget – att sluta förvänta sig det till synes omöjliga och att acceptera läget. Detta kan vara svårt i början och kännas nästan omöjligt, men det går att lära sig! 

Alla vill naturligtvis känna sig prioriterade och älskade av de som man själv tror står en nära. Livet förändras. Förutsättningarna förändras. Viljor förändras och människor förändras. Jag är inte den jag var igår. Jag förändras ständigt. 

En del insikter kan göra väldigt ont. Ja, rent fysiskt ont. Panikångestattacker som avlöser varandra i timmar gör att armar och ben domnar och att vara i detta tillstånd för länge (veckor, månader, år) blir skadligt för kroppen. Muskler som spänns kan inte syresättas. Andningen blir ytlig och blodet kan inte syresättas när man inte får ner luften i lungorna. Värken i kroppen ökar och att vara i ett kroniskt spänt tillstånd resulterar i att kroppen aldrig får chans att läka. 

Efter insikten kommer sorgen, och ja, sorgen är ett kapitel för sig…  ❤

Övar mig i acceptans 

Först och främst behöver jag acceptera mig själv och den jag är. Jag har kommit en bra bit på väg. Jag övar mig i ett nytt sätt att tänka och att leva. Det är inte en förändring som sker över en natt, utan en process. Tidigare har jag trott att jag är den personen som jag speglar i andra människor. Så är det inte. Jag är den personen som jag möter när jag sitter själv på sängkanten i hemmets lugna vrå. Det är värt att tänka på! Självkänsla – vilka är mina känslor för mig själv? Självkänslan speglas inte utåt, som självförtroendet gör. 

När jag bloggade om att jag tränar yoga och mindfulness så gick jag långt utanför min lilla trygga zon. Jag visste i förväg att det skulle komma reaktioner och jag förstod att det skulle komma att bli jobbigt en tid. Jag fick rätt i min ”visshet” som i själva verket var ett antagande. Många ”vänner” försvann för att jag inte passade in i deras bild längre om vem jag är eller snarare bör vara. Det blev väldigt jobbigt en tid och jag fick hemska och spydiga kommentarer vilket ledde till att jag satte mig i en slags försvarsställning. Det hela dränerade mig fullständigt på energi ända tills jag accepterade! Jag accepterar att människor tycker olika men jag kan inte tillåta att bli trampad på. De individer som inte accepterar och respekterar mig för den jag är finns inte kvar som ”vänner” och när jag tänker efter så är det ju bara bra! En riktig detox som för sanningen fram i ljuset. Ja, kanske är det en av de bästa sakerna som hänt i mitt liv… ☺

En annan sak som jag tänker på är: Om jag inte tar emot, dvs är mottagare, av allt från personliga påhopp till spydiga kommentarer, vad händer då? Blir kommentaren/påhoppet hängande i luften? Om ett brev skickas och mottagaren inte är tillgänglig, vad händer då? Jo, brevet kommer tillbaka till avsändaren, eller hur? Jag tror det funkar på samma sätt här. En del kallar det karma. Andra använder ordspråket: ”Vad man sår får man skörda..” 

Jag har nu extremt mycket värk i kroppen, framför allt i ryggen. Jag har aldrig accepterat att leva med kronisk smärta, men jag ska öva mig även här i acceptans. Min skadade rygg blir inte hel för att jag kämpar emot, tvärtom så hindras läkningen. Att acceptera är det enda jag kan just nu – och egentligen är det inte lite det! 😉

”What comes around goes around.” ❤

I’m supposed to be happy! 

Bang! Tankesnurr mitt i natten. Kan inte sova. Kan inte slappna av. En känsla av att hjärnan inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Jag känner igen detta. Känslan är bekant och jag försöker först kämpa emot. En stund senare funderar jag på olika sätt att avsluta alltihop. Mitt miserabla liv. . . STOPP! En röd neonskylt blinkar. Nu var jag där igen… Just det ja… Det finns en mening med mitt liv. Även om jag inte känner det just nu så är det faktiskt så. Behöver sluta fly. Så långt har jag kommit…

Jag är nygift! Jag borde känna lyckorus och… Eller?! Borde och borde? Det ordet skulle jag ju radera ur mitt vokabulär. Jag försöker med ordet acceptans istället så får vi se var jag hamnar…. Ja, jag är nygift och deprimerad och jag accepterar detta faktum av känslokrockar. Det är faktiskt tillåtet att känna alla dessa känslor. Det är en del i min personlighet och det är okej! Vissa väljer att kalla det ”skov” eller ”bipolär svängning” och det är också okej. Jag säger inte att det är fel. Jag säger att det är en del av mig och min personlighet… 

Idag ska jag pröva ordet acceptans!  

Acceptans

Inte sedd. Inte hörd. Inte älskad för den jag är. Här är jag nu. Jag är sann mot mig själv. Jag kan inte säga att livet varit enkelt, men jag tackar livet och omfamnar motgångar och svårigheter jag stött på. Livet har lärt mig mycket. En blick i backspegeln får mig att förstå hur jag har blivit den jag är, men jag väljer att lämna det nu. Det är ett medvetet sunt val att inte längre sitta fast i gamla mönster och tankegångar. Jag är inte längre den jag var igår. Tiden går och mina värderingar förändras. Idag lever jag. Idag andas jag in kärlek och positivitet. Jag andas ut hat och negativitet. Jag omfamnar livet och omfamnar mig själv. ❤

Relationer 

Jag börjar förstå mig själv och det är en bra början! Inte för tidigt och inte heller för sent. Jag är snart 38 år.

Vissa relationer är inte bra för mig. Relationer som präglas av negativitet och uttalat missnöje kanske inte ska få ta så stor plats i mitt liv… Kanske är det så att jag mår bättre utan vissa personers inflytande över mitt liv… Hellre kvalitet än kvantitet. Livet är inte svartvitt. Det blir vad man gör det till. Ibland behöver man sätta tydliga gränser för sin egen skull gentemot andra. Tydliga JA och tydliga NEJ. Vad vill jag just idag? Vad ger det mig? Lyfter det mig eller bryter det ner mig? Är min erfarenhet att jag sannolikt kommer att må dåligt om jag fortsätter ”stånga huvudet mot väggen” så kanske jag ska sluta… 

En reflektion såhär på torsdagseftermiddagen… ❤

Mormor ❤

Det är idag åtta månader sedan vi begravde min älskade mormor. Tiden läker inte alla sår och saknaden blir inte mindre för att månaderna går. Tänder mormors ljus här hemma och tänker på åren vi fick. Mormor – alltid i mitt hjärta och ofta i mina tankar. ❤